Första dagen var det mörkt
Jag tände ljuset och hoppades att allt bara var en dröm.
Jag ville lämna mörkret bakom mig, också sudda ut skuggorna.
Med spotlights, tänkte jag.
Om jag omger mig med en ljusdusch kanske skuggorna och mörkret
inte syns längre.
Jag väntade på att skuggorna skulle försvinna.
Jag väntade länge.
Jag ställde i ordning en plats att vänta på.
Jag satte upp lite punktbelysning.
I ett hörn av vardagsrummet.
Ljuset räckte för mitt ansikte.
Från min egen plats ropade jag och lyssnade.
Efter andra liknande platser.
Hörs nåt? Syns nåt?
Jag väntade.
Jag tvivlade,
På mig själv
Vem är jag, om jag inte ser ljuset.
Vem är jag, om jag inte använder min sångröst.
Vem är jag, om jag inte spelar mitt instrument.
Jag sjöng ett litet gråtkväde för världen.
Jag spelade en passande sorgmarsch.
Jag berättade en historia om ljuset som saknades.
Samtidigt hörde jag också dig. Även du tolkade berättelsen om
skuggorna omkring oss.
Vi hoppades på tydligare noter,
karaktärsbeteckningar i vårt partitur, instruktioner för oväntade dynamikväxlingar, verktyg för att tolka ljus och skugga.
Vi väntade
På powerchordet som klingar i rummet.
På trumfillen som övergång till nästa avsnitt.
På perfekt harmoni med dissonanser.
Vi väntade
På en scen att leva på
Och arbeta
Skapa skönhet och stora ögonblick i livet
Även för andra.
Komma med ljus.
Ljus, där man kan dansa barfota
Buren av ackorden
På en utescen
I festivalvärmen
Ljus, att buga sig mot ända upp till översta raden.
D.S. al coda.
Ljus och skugga virar in sig i varandra, var och en sköter sin pult
Jag letar igen upp alla ljuskällor nära mig.
Utan det ena finns inte det andra
I mitt eget orkesterdike viskar jag i min öronmonitor.
Vi som skapar stämningar och berättelser,
Vi som kanaliserar känslor.
Vi är inte ensamma ens i skuggorna.
Då vi knäpper på varselljusen.
Du,
Låt livet klinga, låt det sjunga i ljuset.
– Anna Dantchev
Översättare: Tove Djupsjöbacka